Magnus Bärtås på Nässjö Konsthall 21 januari-24 Februari

Min första kontakt med ett verk av Magnus Bärtås. Det var på en biograf i Stockholm 1998, Hans verk : Anna, Var är Paulina dag? inom ramen för projektet : Konst på Bio där varje deltagande konstnär fick en minut av reklamsegmentet för ett filmverk i SFs filmutbud. Verket bygger på förskjutningar i tid, miljö, pedagogik, design och rum, eller arkitektur för den delen. Filmen utspelar sig i på ett morgonmöte någonstans i Sverige. Jag känner som betraktare att något inte stämmer i gruppens funktionalitet eller dysfunktionaltet. Varje person i rummet väljer en docka som finns mitt på bordet i en korg. Man sjunger sedan en sång som bygger på antar jag de närvarande på mötet. Efter sången infinner sig direkt den olidliga spänningen igen. För att förstärka gruppens olika funktioner och lönegrader så ställer chefen direkta frågor till en viss person i rummet om de som inte är närvarande på mötet. Rummet och den förmodade arkitekturen signalerar statligt verk, möjligen kanske även en kommunal inrättning på tjänstemannanivå, eller möjligen ett morgonmöte för en skola. Jag kan också utan problem föreställa mig detta verk 2017 där denna situation skulle kunna inträffa på en arbetsmarknadsåtgärd för arbetslösa.

Jag läser efter mitt biobesök i informationsbladet om projektet att Magnus Bärtås har modellerat Mötet på en övning i svenska daghem där barnen, som sitter i en cirkel efter namnupprop väljer en docka och sjunger en välkomstsång där alla barns namn ingår som är närvarande. Dockorna som används bygger på dockor som används inom Rudolf Steiners pedagogik men har i filmen blivit personifierade med individuella uttryck helt i strid med Steiners pedagogik.

Nässjö Konsthall har blivit en etablerad plats för samtidskonst genom två efter varandra lyckade rekryteringar av intendenter. Dan Quinn 2012-2013 och Lennart Alves som tillträdde 2013 och som tyvärr har sagt upp sig från sin tjänst. Konsthallens framtid är oviss i dagsläget då inga kommentarer eller officiella tankar framförs från varken politiken eller kulturchef om den nuvarande situationen. Nässjö Konsthall har idag arbetat sig upp sedan 2012 till en av topp 25 konsthallar i Sverige. Det var med denna bakgrund jag var på väg till Magnus Bärtås vernissage på Nässjö Konsthall för att få se ännu en utställning med hög kvalité.

Magnus ställer ut två verk:

Jag måste bli saklig och berätta tydligt om handlingen i bägge verken. Bärtås konst innehåller alltid en stor komplex massa som inte går att beskriva med endast tolkningar i en recension. Bärtås konst bygger på att jag som betraktare tar del av handlingen belyser den med mina egna demoner och återberättar verket för andra genom en lätt subjektiv transformation och med en egen slutsats.

Funktionärer deltagare medborgare individer, består av 29 st. dukar där text har formats av minibroderier där varje liten detalj har sin egen bild av t.ex. en fisk eller en blomma. Verkets uppsättning är asymmetriskt linjär vilket förstärker en känsla av att vara bortryckt från ett annat sammanhang eller kontext. Verket har tydliga referenser till en annan värld en förlegad värld, där man i efterhand kan finna en tid av melankoliska idealiserande moraliska ställningstaganden. Den världen som Bärtås presenterar i verket som var uppbyggd av på sin tid fruktan, fruktan av staten, fruktan av kronan, fruktan av överklassen, fruktan av allt som var ett snedsteg utanför normer blir några tiotal år senare nostalgiska tillbakablickar. Bärtås tar denna del av den svenska historien och mixar nästan icke märkbart med en referens till dagens sociala medier i sitt val av de små textiliernas pixilerade uppbyggnad. De textila minityrbildernas referens in i facebooks virala och nästan patetiska uppmaningar att gilla och dela påhittade nostalgiska företeelser som att : Vet ni vad detta kan vara? (min anm. på bilden visas en stenmangel) Gilla om ni minns!

Här visar sig Bärtås geniala förmåga att få ett verk att gå på en total rundgång där teknik, bild, textur och kontext sammanfaller och skapar multipla dimensioner av ingångar och utgångar för betraktaren, men där själva kärnan av verket alltid är konstant var man än tittar ut.

Det andra verket som Bärtås ställer ut på Nässjö Konsthall är en film med titeln: The Strangest Stranger. Filmen på 73 minuter är en dokumentär om den påhittade karaktären Johnnie Walker som bor i Tokyo Japan. Så här skriver Bärtås i sin utställningstext om själva bakgrunden till karaktären Johnnie Walker:

Förlagan till karaktären ”Johnnie Walker” i Haruki Muramakis roman Kafka på stranden är en judisk man i Tokyo som också kallar sig själv Johnnie Walker (Joni Waka). Han ser sig som den siste ”av de gamla judarna” i Japan alla ur de generationer som levt i Japan sedan 1900-talet har lämnat landet Bärtås har följt Walker under 20 års tid där Walker har iscensatt sin egen performativa verklighet som bygger på en överlevnadstrategi att bli klassad som henna gaijin (”den konstigaste främligen”) i det relativt traditionella och stränga japanska samhället, där en invandrad betraktas som paria i många sammanhang. Walker har under sina år i sitt dagliga liv/performance stresstestat normer och den skrämmande förlegade omvärldsanalysen från den Japanska staten. Han var bl.a. den första personen i Japan som med sin manliga partner som kallar sig Kafka” (som också ingår i det performativa verkligheten sedan många år) vigde sig i ett shinto tempel. Den första ceremoni som någonsin genomförts i Japan för samkönade. Walker har i sin performativa värld hittat ett lugn och frihet. Man får följa Walker i Tokyo där han utsätter vad han själv definierar som ”offer” för sin levnadshistoria som varken jag eller ”offren” kan validera. Walkers enorma varghund som alltid verkar vara med drar till sig en stor publik, en publik som sedan utsätts för Walkers performativa verk. Man får bara följa med i denna fiktion eller dokumentär. Filmen visar en otroligt komplex värld som Johnnie Walker konstant utvecklar och provocerar det Japanska samhället med.

Jag funderar en stund på dessa två utställda verks samhörighet. Min känsla är att de är varandras dubbelgångare, om jag bryter ner bägge verken och hamnar på ungefär samma viktiga frågeställningar om normer kulturell appropriation, fruktan, transformationer och en lidelse för människans förmåga att vilja utveckla sig själv och sin omgivning., i varje fall inom konstens kontext. Magnus Bärtås konst är uppbyggd av olika narrativa historier som har ett högt empiriskt innehåll. Detta innehåll kan vara uppbyggt av både dokumentära och fiktionbaserade delar. Den fysiska framställningen av konstverken kan vara i bokform, film och olika bildformat. Hans berättande genialitet skapar en nyfikenhet över vad som egentligen försiggår och jag förleder mig gärna in i Bärtås konstverks magi. Jag har sett många av Bärtås utställningar genom åren, jag gillar hans sätt att bygga upp sina verk som i många avseenden är unika i sin personliga analytiska struktur.

Bärtås beskriver människor, både direkt och indirekt. Människorna eller de uppfunna konstnärerna som utför handlingar och lever sina liv får gärna beskrivas med en metafysisk handlingskedja där ingen människa som objekt är synlig men deras handlingar är där och skärskådas av Bärtås. Jag är fortfarande tagen av att jag inte kan eller ens vill reda ut varje detalj, varje handling i dessa två verk om vilket som är verklighet eller i en annan dimension av sanning. Vad jag kan utan att tveka känna mig trygg med i min analys av brist på analys är att sammantaget så hamnar jag alltid i Bärtås infrastruktur och där blir jag upplyst av ännu två verk.

Magnus Wassborg

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Annonser

,

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s