Kultur är fortfarande inte bara ekonomiska parametrar

Denna replik var meningen att publiceras i Smålands Tidningen som svar till Eksjö kommuns replik: I jämförelse lägger Eksjö mer pengar på kulturen.
SmT har stoppat denna replik och alla andra potentiella framtida repliker med motiveringen att: Vi publicerar inte fler svar från någon part efter 2+2. Alltså när parterna i en diskussion har publicerats två gånger var så blir det automatiskt stopp för vidare deltagande. SmT har inga åsikter om att ett ämne kan vara intressant för deras läsare även efter två repliker. Det är ett märkligt journalistiskt beslut där själva kärnverksamheten är just ämnen som är av allmänhetens intresse. Vi har fått ett stort gensvar från läsare som har följt denna intensiva men korta duell. Nu finns tack o lov sociala medier där jag kommer att fortsätta diskussionen med kommunen.
Eksjö kommun är självklart välkomna att svara på min replik och framtida svar.Jag kommer att publicera deras svar på Contemporary Småland och länka till olika sociala medier. Nedan följer sedan de föregående replikerna från oss och Eksjö kommun i kronologisk ordning.

Magnus Wassborg Konstnär Curator Contemporary Småland plattform för konst.

 

Vi måste börja med att räta ut ett par uttalanden i svaret från Alm (M), Havskog (C) och Aronsson (S):
Man börjar sitt svar med: “Någon journalist skrev nyligen att åsikter inte kan faktagranskas”

Det är många journalister som har reagerat på samarbetet mellan SR, SvD, SVT, DN m.fl.
som heter “faktiskt.se”, det förekommer kritik mot att “faktiskt.se” faktagranskar uttalanden och artiklar i form av åsikter och olika påstådda fakta.
“faktiskt.se” vill helt enkelt motverka fejknews.
https://www.faktiskt.se/

Källhänvisning är ett måste om man påstår sig presentera fakta. Det är en av hörnstenarna i alla A-B-C-D uppsatser som skrivs på de högre kulturutbildningarna och givetvis på resten av alla högskoleutbildningar. Vi hade gärna presenterat långa resonemang om kulturens viktighet för medborgarna och vad som händer och aktuell forskning, hur man ska utveckla inom respektive kulturområde osv. Men då får SmT ge mer plats och inte betrakta detta som insändare med teckenbegränsning.

“Kulturdepartementet får sig inte tilldelat en enda krona som inte finansministern har godkänt”
Det är regeringen och inte enskilt finansministern som lägger budgetförslag till riksdagen, som sedan förhoppningsvis godkänner till bl.a. respektive departement. Både finansdepartementet och kulturdepartementet blir tilldelade pengar oberoende av varandras budget.
Det är så de demokratiska processerna fungerar som skyddar både finansdepartementet och kulturdepartementet som har sin respektive minister som chef. Cheferna svarar mot regeringen inte mot finansministern. Man förstår det demokratiska problemet om finansminister som chef för finansdepartementet skulle prata med sig själv och besluta  om sitt departement och andras departements budget.
Kulturdepartementet har hand om i stora drag: det civila samhället, demokrati och mänskliga rättigheter, kultur och medier.
Finansdepartementet har hand om i stora drag: digitaliseringspolitik, ekonomisk politik. finansmarknad, kommuner och landsting, konsumentpolitik, offentlig upphandling, skatt och tull, spelpolitik och statlig förvaltning.
Då kan inte beslut tas på riksnivå som är förödande för kulturens utveckling, för den är inte bara en ekonomisk parameter som ska jämföras med andra parametrar som har helt andra förutsättningar och utfall. Det är själva poängen i vårt resonemang, Kulturens förutsättningar och utförande är givetvis inte enkelt att förstå för lekmän, det är inte heller enkelt för lekmän att förstå de framtida effekterna för utebliven eller erbjuden kultur för innevånarna. Det är inte heller enkelt för lekmän att förstå och analysera ekonomiska förutsättningar för t.ex. en kommun i nutid och framtid.
I en artikel skriven av tre ekonomer Ann-Sofie Köping, lektor i företagsekonomi Södertörns Högskola, Jenny Lantz forskare, docent i företagsekonomi och Emma Stenström docent vid Handelshögskolan Stockholm 2008, alltså då man började att assimilera kulturen som en ekonomisk parameter, beskriver faran med att gå för långt i sin iver att betrakta kultur endast som ekonomi.
Framförallt att bestämma sig för att lägga kulturen under ekonomisektorn.
(Kulturens Ekonomisering Linköpings Universitet publikationer http://liu.diva-portal.org/smash/get/diva2:220672/FULLTEXT01.pdf)

Så än en gång så presenteras kultur i ett svar från Eksjö kommun som endast ekonomi då man räknar upp mängden och den påstådda nyttan att kulturen ligger under finanssektorn, inte hur innehållet förhåller sig till sin omvärld och sitt ämne.
Så allt handlar inte bara om ekonomiska parametrar utan det handlar i hög grad om kultur-parametrar. Vad är då det för något? Tja anställ en chef med denna bakgrund så får ni reda på det, istället som nu att ni avskedar en chef med just denna kompetens.

Magnus Wassborg Konstnär MFA Curator Contemporary Småland plattform för konst.

 

Annonser

Homecoming Queen på Österängens Konsthall 04 Mar — 09 Apr

Österängens Konsthall har existerat sedan 2015 i Jönköping. Konsthallen drivs av den ideella föreningen : Österängens Konsthall. Jag måste kommentera denna utställning konstpolitiskt, regionalt och en övergripande tanke om hur allting är 2017 i regionen, sedan så kan jag fundera över vad som visas av deltagarna.

Den vitalitet som slår mot mig när jag faktiskt för första gången (jag skäms) besöker Österängens Konsthall gör mig glad, jag får en känsla av en examensutställning, en mycket bra examensutställning där man presenterar sina magisterprojekt för allmänheten. På sätt och vis så är det sant då man examinerar sig i sin hemstad, inte för att någon kräver det utan för att det var en bärande rolig idé som jämte sina konstnärliga kvalitéer också är en del i den konstpolitiska debatt och linje som är konsthallens röda tråd. Österängens Konsthall har hittat en modell där man väver ihop samtida konstnärliga uttryck med en holistisk idé om samhället som en plats för alla.Det är inte förvånande för det är just detta som händer när professionella konstnärer/studenter på konsthögskolor samarbetar med socialt engagerade och samhällsdebatterande personer runt en gemensam plattform.

Regionen är i konstnärlig kris, det har den varit länge, man har under flera år stoppat in utställningar som i sig själva håller hög kvalité. Men det man saknar är en fungerande institution som kan ta vara på empirisk och analytisk kunskap av händelser och framförallt olika konstnärliga projekt. Ett teoretiskt inhämtande av denna kunskap där man bekräftar en ”sanning” med hjälp av seminarier, föreläsningar, olika genomlysningar och fördjupningar i ett ämne eller konstverk är en del av en fungerande och trovärdig institution. Man måste även bedriva forskning som är partiell, relativ och där mycket av forskningen måste vara procedural, alltså utföras praktiskt som en del av själva forskningsmaterialets grundtanke. Detta kräver en insamlande och ackumulerande institution som mycket väl kan bestå av uppbyggnader där man är tillfällig och uppbyggnader där man är långsiktig och pragmatisk( i den långsiktiga formuleringen) Därför lämpar sig en samtida konsthall med en bred analys av konsten ypperligt för att vara grogrunden för just detta insamlande och analys av det som sker. Jag tror inte på att försöka delvis förändra en statisk klassisk institution till att helt plötsligt agera som en inhämtare av samtiden, om institutionen innan har en historik av att inte agera stadigt i en samtid.  Då är det mer intressant att bygga en ny institution eller institut från grunden med en sakta utveckling och väl genomtänkt påbyggnad där själva insamlandet är en stor faktor till vart institutionen rör sig. Jag tror på att detta byggande måste komma från ett ideellt initiativ som måste bli beviljad en ekonomisk utvecklingsplattform. Man blir väldigt känslig för att inte bli förstådda i sin tanke om en utveckling då själva målet med insamlandet och utvecklandet av ämnet inte har ett praktiskt slutdatum eller ens någon slutgiltig sanning. Då blir gärna ansökningar i relativt rigida system på gränsen till oläsbara för den ovane. Man måste givetvis vara medveten om dessa faktorer som bidragsgivande politiker och tjänstemän. Det kräver att man anlitar experter inom konstutvecklingsområdet och området för högre utbildning för att få hjälp med bra långsiktiga beslut. Regionen har tyvärr en tradition av att köra”gör det själv” pedagogik där man hellre gör än inhämtar kunskap. Man har även stora problem att förstå vad som är expertkunskaper och var man ska söka efter dessa.. Det hänger säkert ihop med att man även vid inhämtandet föredrar gör det själv som bärande tanke.Jag ser med spänning på Österängens Konsthall som insamlade och kunskapsbärande institution och hoppas verkligen att man får resurser att fortsätta detta viktiga arbete.

Femton stycken personer som har avslutat en högre utbildning eller som fortfarande utbildar sig på olika konsthögskolor i Sverige eller i annat Europeiskt land, har skapat en inventering på konsthallen. Deras gemensamma faktor är att man är uppväxta i Jönköping, eller i en närliggande kommun. Det kan lätt bli märkliga utfall av att man i en grupputställning samlas kring en tanke som är administrativ mer än konstnärlig. Greppet är inte nytt (och det påstår man inte på något sätt), men däremot så är det nytt för Jönköping. Till utställningen har man producerat en 40-sidig utställningskatalog där man har intervjuat alla deltagare om bl.a. deras förhållande till sin hemstad och den första medvetna kontakten med konst och konstutbildning. Analysen som görs i efterhand när man har hamnat i en storstadsregion och ska påbörja en högre utbildning inom konst eller design/konsthantverk är att man uttrycker en förvåning eller ny upplysning om innehåll, form, anledning, presentation osv. När jag läser i katalogen så slås jag av att : det låter ungefär som jag själv tänkte tidigt 90-tal då jag efter en lokal folkhögskola lyckades bli antagen på en målarskola och sedan på Konstfack konst. Det var svårt att inse hur nära man var att fastna i ett defensivt tänkande (som tyvärr fanns på den lokala utbildningen) och helt enkelt tro på det som lärdes ut, både som sin identitet och konstnärligt uttryck. Sedan så måste jag även skriva att alla formuleringar i katalogen inte är negativa till de tidiga kontakterna med konst generellt, eller förberedande konstutbildning. Det förefaller helt naturligt givetvis att det finns ett spektra av olika upplevelser. Helt klart så är dessa studenter/konstnärer positiva produkter av ett mer rörligt och öppet system där man genom beslut för några år sedan skapade en treårigt Bachelorprogram och ett tvåårigt Masterprogram . Jag måste erkänna att jag var motståndare till denna förändring då den var ute på remiss. Jag undervisade då på Kungliga Konsthögskolan och såg fler negativa än positiva förändringar för studenter. Man införde sedan som remissförslaget ett tre-två system där alla studenter var tvungna att söka till masterprogrammet efter godkänd examen på bachelornivå. Jag utbildades i ett system där man antogs och sedan examinerades med en master efter fem år. Nackdelen var att det fungerade knappt att byta konsthögskola nationellt eller internationellt då Sverige var utanför det vedertagna Europeiska utbildningssystemet. Vi var mer provinsiella som en effekt av detta svenska system och vi kunde endast tillfälligt byta konsthögskola någonstans på jordklotet om just den skolan man ville utforska under ett år fanns med på utbyteslistan. Jag ansåg då och anser fortfarande att systemet är för rättsosäkert då man kan vara speciellt utsatt vid en ansökan mellan de olika programmen om man konstnärligt inte fungerar ihop med den lärande institutionen. Det är absolut en extrem situation som mycket sällan uppstår, men då konst inte är en exakt vetenskap så finns det stort tolkningsutrymme som kan missbrukas.

Men de positiva effekterna av detta europeiska system med tre-två är att man kan efter en bachelor söka sig till andra Svenska och Europeiska konsthögskolor för att fortsätta sin utbildning. Man skapar också stora nätverk som genom dessa delningar då studenter byter lärosäte ökar både konstens utveckling och blir ett stort bidrag till ett humanistiskt samhälle. I alla utställda verk kan jag se en tanke om en utveckling av ett samhälle, verken är öppna, lustfyllda och otroligt komplexa. Precis så som jag förväntar mig att samtida verk ska fungera. Det typiska är en hög formkänsla som används till att ge samhället en hint om framtiden, eller helt enkelt beskriva framtiden i nutiden. Det samhällsengagerande i vad jag kallar för allt från performativa skulpturala skeenden med en ickelinjär tanke till arkitektoniska föreställningar om en definierad yta eller upplevelse av en yta gör att jag får absorbera dessa verk under lång tid.

Den postpostmodernistiska tanken är tydlig i alla utställda verk och strömmar av pragmatism och humanism i sina framställningar.

En tydlig funktion i det postpostmodernistiska samhället är att man som individ gärna använder sig av moral, värderingar och ansvar, men på ett nytt tillämpningsområde. Det kan t.ex. vara ekologi eller djurätt eller ett engagemang i att hjälpa människor som befinner sig i ett tillfälligt hjälplöst tillstånd pga. krig eller annan yttre påverkan. När konst är/blir postpostmodernistisk så är det samhällsansvarstagande innehållet ihop med en både estetisk moral och ett estetiskt ansvar grunden i det framtida samhällsbyggandet. Konstens förmåga att vilja och bestämma sin egen form-terminologi där man bygger ett fungerande och individuellt universum är det som gör att man närmar sig betraktaren, avstår från historiska neurotiska föreställningar (av konst) och absorberar makt. Jag kan bara säga att denna grupputställning är det bästa man kan se i regionen och jag har svårt at se någon annan utställning som kan senare under 2017 bli bättre. Möjligen då nästa utställning på Österängens Konsthall.

Jag lyfter på hatten för alla inblandade konstnärer/studenter.

Marcus Appelberg Redaktör utställningskatalog/Curator, Anton Brolin, Carl-Oskar Jonsson, Clara J:son Borg, Hillevi Cecilia Högström, Jesper O.T. Andersson, Joakim Sandkvist, Karl Georg Staffan Björk, Malin Persson, Monica Tormell, Nina Noreskär, Paul-Robin Sjöström, Sebastian Dahlqvist, Stina Malmqvist, Tim Söderström, Tina Hultsborn.

Magnus Wassborg

Viktigt meddelande till mänskligheten

1000 bitar, Magnus Thierfelder på Nässjö Konsthall
4 mars – 1 april 2017

Jag har aldrig träffat Magnus Thierfelder, det kan förefalla märkligt då både han och jag under många år har besökt oändligt med utställningar och öppningar av utställningar. Så det var extra kul att äntligen träffas och samtidigt diskutera Magnus konst, med Magnus.
Konsthallen har en ingång som borde kunna ställa till problem för en del utställningar och konstverk. Man går rakt in från en allmän entré som binder ihop konsthall, läsesal och bibliotek. Det innebär i alla fall för mig att jag måste genomföra en själslig dekomprimering på några minuter för att förflytta mig till och byta, eller byta bort den aktiva vardagsperceptionen till en koncentration på utställningen. Jag måste genast gå längst in i konsthallen för att dekomprimeringen ska infinna sig. Jag går långsamt tillbaks mot entrén. Jag stannar på några meters avstånd och lyssnar på Magnus Thierfelder som diskuterar med en besökare samtidigt som jag med blicken sveper över hela utställningen. Deras diskussion är livligt och intressant när de behandlar utställningen.

Magnus verk tillåter olika tolkningar, jag märker att flertalet besökare jag pratar med har sin egen uppfattning av vad de upplever i utställningsrummet. Det är ovanligt  att en publik är så frispråkig i sin egen uppfattning om vad de upplever, jantesystemen verkar helt utslagna och jag ser lyckliga ansiktsuttryck på gränsen till spontana skrattanfall. Jag är också glad, jag kan inte förklara varför min upprymdhet finns där, den bara är där och varar flera timmar efter att jag har lämnat Nässjö Konsthall.

När jag vandrar omkring i utställningen så kryper utställningen sakta innanför skinnet, det jag uppfattade från början som en skulptural genial lek med ord materialiserade i tredimensionella former och filmloopar, eller så har jag alltid uppfattat Magnus Thierfelders konst på avstånd, övergår till att bli ett meddelande om evolution. Ett viktigt meddelande om gradvis förändring  där konstverken mer agerar som alleler, mutationer som har en stor betydelse för att utveckla arters anpassning till en speciell miljö. Jag förflyttas in i en värld av otaliga naturvetenskapliga experiment där filmloopen med en plastpåse som rör sig upp och ner  och till synes pumpar luft in och ut ”Breath!” blir en organism som kämpar för sin överlevnad i en fientlig miljö, eller skulpturerna ”Alla och en var” konstruerade som jag uppfattar i ett flöde som omskapas likt en trolig men ej verifierad tanke om en arts utveckling.
Jag fick en liknande  känsla som när jag för första gången stod framför en Josef Beuys installation i någon tysk stad på tidigt 90-tal och även där uppfattade verket som en evolutionsteori, en typ av efterkonstruerad utvecklingsteori som skulle varna mänskligheten för ett leverne som driver allt till en katastrof. Installationen blev då en konstruktion som naturvetenskapen satte ihop i sin iver 200.000 år senare för att bekräfta sin egen samtids existens med påhittade artefakter.

Då blir Beuys installation som en tidsmaskin där orsak och verkan blandas ihop med tid och då blir en förutbestämd nästan religiös loop profetia.
Jag uppfattade Beuys verk som en efterkonstruktion av ett samhälle i en brant nedförsbacke som förintades av sin egen plan. Så uppfattar jag inte Thierfelders utställning, snarare tvärtom att verken är en framtidsprofetia, innan det har inträffat, eller en möjlig framtid.
Beuys depressiva framställning blir i Thierfelders verk en nästan hypoman framtidstro med allvarliga meddelanden.
Vad jag upplever och har beskrivit som ett framtida meddelande till mänskligheten om en inte så lyckad värld står i stark kontrast till mitt affektläge. Senare på kvällen när jag sitter och funderar över Magnus Thierfelders utställning så glider jag in på tanken om multiversum, att astrofysiker idag mer behandlar metafysik än fysik. Man använder denna, dessa teorier för att förklara kvantfysik, eller man känner sig tvingad att använda en teori om multipla universum för att kunna förklara universums existens och funktion. Det intressanta med multiversum teorin är att man sätter levande väsen och deras handlingar som utlösande faktor för att bilda nya universum. Alltså raka motsatsen kan man säga till big bang teorin där levande väsen inte ens existerade och har liten eller ingen påverkan av universums expansion eller funktion.

Nu poppar verket: ”Avvakta lugnt och sondera läget” upp i mitt medvetande. Skulpturen består av en klassisk situation där Magnus har skapat en fälla med en låda och en spik som håller upp ena sidan av lådan. Slår man bort spiken eller tar bort den på annat sätt och befinner sig under så är man fast. Det finns en liten papperslapp som ligger precis där man kan tänka sig att man ska locka någon till att befinna sig för  att bli fast i lådan då den slår igen.På lappen finns samma text som verkets titel” Avvakta lugnt och sondera läget”

Konstruktionen är lika vanlig i verkligheten med otaliga överlevnadskurser där man klumpigt ska försöka fånga ett ätbart byte till att förekomma i animerade barnfilmer som slapstickmoment.
Verket kan vara anledningen varför jag faktiskt är glad, placeringen i konsthallen är en aning autonom, borta i ett hörn till synes utan kontakt med resten av utställningen. Fällan skapar ett val, det enda verket som signalerar att jag som besökare har ett val att antingen ta bort spiken eller låta den fortfarande hålla upp lådan. Olika val som skapar olika konsekvenser för framtiden. Thierfelder ger besökaren en escapeplan, att kunna välja sin egen skickelse, sin egen framtidsmaskin. Det är en  känsla av att alla bestämmer över sitt eget öde eller att ödet är utplånat av ett flödesschema där individen är huvudpersonen i en profan eller religiös  framställning. Gå hem och skapa, gå hem och kontrollera din framtid, tänk positivt, agera i transparens. Där är Magnus Thierfelders konst geniala budskap. ”Avvakta lugnt och sondera läget”

Magnus Wassborg

Magnus Bärtås på Nässjö Konsthall 21 januari-24 Februari

Min första kontakt med ett verk av Magnus Bärtås. Det var på en biograf i Stockholm 1998, Hans verk : Anna, Var är Paulina dag? inom ramen för projektet : Konst på Bio där varje deltagande konstnär fick en minut av reklamsegmentet för ett filmverk i SFs filmutbud. Verket bygger på förskjutningar i tid, miljö, pedagogik, design och rum, eller arkitektur för den delen. Filmen utspelar sig i på ett morgonmöte någonstans i Sverige. Jag känner som betraktare att något inte stämmer i gruppens funktionalitet eller dysfunktionaltet. Varje person i rummet väljer en docka som finns mitt på bordet i en korg. Man sjunger sedan en sång som bygger på antar jag de närvarande på mötet. Efter sången infinner sig direkt den olidliga spänningen igen. För att förstärka gruppens olika funktioner och lönegrader så ställer chefen direkta frågor till en viss person i rummet om de som inte är närvarande på mötet. Rummet och den förmodade arkitekturen signalerar statligt verk, möjligen kanske även en kommunal inrättning på tjänstemannanivå, eller möjligen ett morgonmöte för en skola. Jag kan också utan problem föreställa mig detta verk 2017 där denna situation skulle kunna inträffa på en arbetsmarknadsåtgärd för arbetslösa.

Jag läser efter mitt biobesök i informationsbladet om projektet att Magnus Bärtås har modellerat Mötet på en övning i svenska daghem där barnen, som sitter i en cirkel efter namnupprop väljer en docka och sjunger en välkomstsång där alla barns namn ingår som är närvarande. Dockorna som används bygger på dockor som används inom Rudolf Steiners pedagogik men har i filmen blivit personifierade med individuella uttryck helt i strid med Steiners pedagogik.

Nässjö Konsthall har blivit en etablerad plats för samtidskonst genom två efter varandra lyckade rekryteringar av intendenter. Dan Quinn 2012-2013 och Lennart Alves som tillträdde 2013 och som tyvärr har sagt upp sig från sin tjänst. Konsthallens framtid är oviss i dagsläget då inga kommentarer eller officiella tankar framförs från varken politiken eller kulturchef om den nuvarande situationen. Nässjö Konsthall har idag arbetat sig upp sedan 2012 till en av topp 25 konsthallar i Sverige. Det var med denna bakgrund jag var på väg till Magnus Bärtås vernissage på Nässjö Konsthall för att få se ännu en utställning med hög kvalité.

Magnus ställer ut två verk:

Jag måste bli saklig och berätta tydligt om handlingen i bägge verken. Bärtås konst innehåller alltid en stor komplex massa som inte går att beskriva med endast tolkningar i en recension. Bärtås konst bygger på att jag som betraktare tar del av handlingen belyser den med mina egna demoner och återberättar verket för andra genom en lätt subjektiv transformation och med en egen slutsats.

Funktionärer deltagare medborgare individer, består av 29 st. dukar där text har formats av minibroderier där varje liten detalj har sin egen bild av t.ex. en fisk eller en blomma. Verkets uppsättning är asymmetriskt linjär vilket förstärker en känsla av att vara bortryckt från ett annat sammanhang eller kontext. Verket har tydliga referenser till en annan värld en förlegad värld, där man i efterhand kan finna en tid av melankoliska idealiserande moraliska ställningstaganden. Den världen som Bärtås presenterar i verket som var uppbyggd av på sin tid fruktan, fruktan av staten, fruktan av kronan, fruktan av överklassen, fruktan av allt som var ett snedsteg utanför normer blir några tiotal år senare nostalgiska tillbakablickar. Bärtås tar denna del av den svenska historien och mixar nästan icke märkbart med en referens till dagens sociala medier i sitt val av de små textiliernas pixilerade uppbyggnad. De textila minityrbildernas referens in i facebooks virala och nästan patetiska uppmaningar att gilla och dela påhittade nostalgiska företeelser som att : Vet ni vad detta kan vara? (min anm. på bilden visas en stenmangel) Gilla om ni minns!

Här visar sig Bärtås geniala förmåga att få ett verk att gå på en total rundgång där teknik, bild, textur och kontext sammanfaller och skapar multipla dimensioner av ingångar och utgångar för betraktaren, men där själva kärnan av verket alltid är konstant var man än tittar ut.

Det andra verket som Bärtås ställer ut på Nässjö Konsthall är en film med titeln: The Strangest Stranger. Filmen på 73 minuter är en dokumentär om den påhittade karaktären Johnnie Walker som bor i Tokyo Japan. Så här skriver Bärtås i sin utställningstext om själva bakgrunden till karaktären Johnnie Walker:

Förlagan till karaktären ”Johnnie Walker” i Haruki Muramakis roman Kafka på stranden är en judisk man i Tokyo som också kallar sig själv Johnnie Walker (Joni Waka). Han ser sig som den siste ”av de gamla judarna” i Japan då alla ur de generationer som levt i Japan sedan 1900-talet har lämnat landet Bärtås har följt Walker under 20 års tid där Walker har iscensatt sin egen performativa verklighet som bygger på en överlevnadstrategi att bli klassad som henna gaijin (”den konstigaste främligen”) i det relativt traditionella och stränga japanska samhället, där en invandrad betraktas som paria i många sammanhang. Walker har under sina år i sitt dagliga liv/performance stresstestat normer och den skrämmande förlegade omvärldsanalysen från den Japanska staten. Han var bl.a. den första personen i Japan som med sin manliga partner som kallar sig Kafka” (som också ingår i det performativa verkligheten sedan många år) vigde sig i ett shinto tempel. Den första ceremoni som någonsin genomförts i Japan för samkönade. Walker har i sin performativa värld hittat ett lugn och frihet. Man får följa Walker i Tokyo där han utsätter vad han själv definierar som ”offer” för sin levnadshistoria som varken jag eller ”offren” kan validera. Walkers enorma varghund som alltid verkar vara med drar till sig en stor publik, en publik som sedan utsätts för Walkers performativa verk. Man får bara följa med i denna fiktion eller dokumentär. Filmen visar en otroligt komplex värld som Johnnie Walker konstant utvecklar och provocerar det Japanska samhället med.

Jag funderar en stund på dessa två utställda verks samhörighet. Min känsla är att de är varandras dubbelgångare, om jag bryter ner bägge verken och hamnar på ungefär samma viktiga frågeställningar om normer kulturell appropriation, fruktan, transformationer och en lidelse för människans förmåga att vilja utveckla sig själv och sin omgivning., i varje fall inom konstens kontext. Magnus Bärtås konst är uppbyggd av olika narrativa historier som har ett högt empiriskt innehåll. Detta innehåll kan vara uppbyggt av både dokumentära och fiktionbaserade delar. Den fysiska framställningen av konstverken kan vara i bokform, film och olika bildformat. Hans berättande genialitet skapar en nyfikenhet över vad som egentligen försiggår och jag förleder mig gärna in i Bärtås konstverks magi. Jag har sett många av Bärtås utställningar genom åren, jag gillar hans sätt att bygga upp sina verk som i många avseenden är unika i sin personliga analytiska struktur.

Bärtås beskriver människor, både direkt och indirekt. Människorna eller de uppfunna konstnärerna som utför handlingar och lever sina liv får gärna beskrivas med en metafysisk handlingskedja där ingen människa som objekt är synlig men deras handlingar är där och skärskådas av Bärtås. Jag är fortfarande tagen av att jag inte kan eller ens vill reda ut varje detalj, varje handling i dessa två verk om vilket som är verklighet eller i en annan dimension av sanning. Vad jag kan utan att tveka känna mig trygg med i min analys av brist på analys är att sammantaget så hamnar jag alltid i Bärtås infrastruktur och där blir jag upplyst av ännu två verk.

Magnus Wassborg

 

 

 

 

 

 

CS startar ARKIV Ateljesamtal

ARKIV övergår från en fysisk plattform för konst till att röra sig fritt mellan konstnärers ateljéer. Vi kommer att diskutera konst med utgångspunkt från konstnärskap. CS ser ARKIV Ateljésamtal som en konstnärlig process som besöker andra konstnärliga processer, då uppstår ett ateljésamtal.
Utgivningen av samtalen kommer att vara digital (pdf) som man kan ladda ner härifrån bloggen, men kan även beställas på papper. Varje samtal (endast text) kommer att rymmas på ett A4. Vi har begränsat formatet till ett A4 för att hålla en bra linje med naturens resurser i vår pappersutgåva. Det innebär att vi prioriterar samtalet på pappersutgåvan men man kan ladda ner texten som finns som ”brev” i  pdf-format härifrån på bloggen, här kommer  man också ta del av bilder. Utgivningen kommer att vara oregelbunden. Det kommer mer information när vi närmar oss publiceringen av det första ateljésamtalet.

Kristina Kvalvik på ARKIV Vernissage Lördag 12/4 klockan 18:00

ARKIV har glädjen att presentera Kristina Kvalviks film: City Heart.
Vi följer en person genom en anonym stad en mörk vinternatt. Vart ska hon? Varför
följer vi henne? Är det åskådaren som förföljer kvinnan eller är hon jagad av någon?
Berättelsen skapar en olycksbådande stämning då vi följer huvudpersonen genom
stadens olika scenarior. Denna berättelse utan någon början eller slut behandlar frågor
om hur vi uppfattar och tolkar det offentliga rummet. Alla bilder är från urbana
platser och innehåller en underliggande doomsday-tematik, som en svepande ton
genom filmen.

Kristina Kvalvik (b.1980) är en norsk konstnär för närvarande baserad i Köpenhamn.
Hon har studerat film och konst i Norge (Nordland College of Art and Film) och
Kanada (Emily Carr Institute of Art, Design and Media, Vancouver) och har tagit sin
MFA i fri konst vid Konsthögskolan i Malmö 2008.
Kvalviks videoinstallationer behandlar frågor som rör övervakning, det oförklarliga
och hotfulla. Hon undersöker begränsningar av det vi ser och vår förmåga att tolka
våra synintryck.
För mer information om konstnären: www.kristinakvalvik.com

Vernissagen Lördag den 12/4 klockan 18:00
Välkomna!

Blueshifts and mimetic modes of behavior

Vi hade en välbesökt vernissage, våra besökare var en härlig mix av konstintresserade och branschfolk. För er som inte kunde komma på öppningen av ARKIV och vernissage av Susanne Svantesson utställning Blueshifts and mimetic modes of behavior, ARKIV har öppet varje Söndag mellan 12-16 på Mejerigatan 3 Eksjö.
2 Feb.- 30 Mars

CONST bloggar om oss!

Vad roligt att Ida Therén uppmärksammar oss på sin blogg CONST, på Rodeo Magazine!
Kika in på hennes blogg och se vad hon skriver!

http://rodeo.net/const/2014/01/coola-arkiv-contemporary-smaland-i-eksjo/

Bidragsgivare till kommande utställning!

Contemporary Småland tackar för ekonomiskt stöd från Eksjö Kommun och regional utveckling landstinget i Jönköpings län.