Österängens Konsthall har existerat sedan 2015 i Jönköping. Konsthallen drivs av den ideella föreningen : Österängens Konsthall. Jag måste kommentera denna utställning konstpolitiskt, regionalt och en övergripande tanke om hur allting är 2017 i regionen, sedan så kan jag fundera över vad som visas av deltagarna.
Den vitalitet som slår mot mig när jag faktiskt för första gången (jag skäms) besöker Österängens Konsthall gör mig glad, jag får en känsla av en examensutställning, en mycket bra examensutställning där man presenterar sina magisterprojekt för allmänheten. På sätt och vis så är det sant då man examinerar sig i sin hemstad, inte för att någon kräver det utan för att det var en bärande rolig idé som jämte sina konstnärliga kvalitéer också är en del i den konstpolitiska debatt och linje som är konsthallens röda tråd. Österängens Konsthall har hittat en modell där man väver ihop samtida konstnärliga uttryck med en holistisk idé om samhället som en plats för alla.Det är inte förvånande för det är just detta som händer när professionella konstnärer/studenter på konsthögskolor samarbetar med socialt engagerade och samhällsdebatterande personer runt en gemensam plattform.
Regionen är i konstnärlig kris, det har den varit länge, man har under flera år stoppat in utställningar som i sig själva håller hög kvalité. Men det man saknar är en fungerande institution som kan ta vara på empirisk och analytisk kunskap av händelser och framförallt olika konstnärliga projekt. Ett teoretiskt inhämtande av denna kunskap där man bekräftar en ”sanning” med hjälp av seminarier, föreläsningar, olika genomlysningar och fördjupningar i ett ämne eller konstverk är en del av en fungerande och trovärdig institution. Man måste även bedriva forskning som är partiell, relativ och där mycket av forskningen måste vara procedural, alltså utföras praktiskt som en del av själva forskningsmaterialets grundtanke. Detta kräver en insamlande och ackumulerande institution som mycket väl kan bestå av uppbyggnader där man är tillfällig och uppbyggnader där man är långsiktig och pragmatisk( i den långsiktiga formuleringen) Därför lämpar sig en samtida konsthall med en bred analys av konsten ypperligt för att vara grogrunden för just detta insamlande och analys av det som sker. Jag tror inte på att försöka delvis förändra en statisk klassisk institution till att helt plötsligt agera som en inhämtare av samtiden, om institutionen innan har en historik av att inte agera stadigt i en samtid. Då är det mer intressant att bygga en ny institution eller institut från grunden med en sakta utveckling och väl genomtänkt påbyggnad där själva insamlandet är en stor faktor till vart institutionen rör sig. Jag tror på att detta byggande måste komma från ett ideellt initiativ som måste bli beviljad en ekonomisk utvecklingsplattform. Man blir väldigt känslig för att inte bli förstådda i sin tanke om en utveckling då själva målet med insamlandet och utvecklandet av ämnet inte har ett praktiskt slutdatum eller ens någon slutgiltig sanning. Då blir gärna ansökningar i relativt rigida system på gränsen till oläsbara för den ovane. Man måste givetvis vara medveten om dessa faktorer som bidragsgivande politiker och tjänstemän. Det kräver att man anlitar experter inom konstutvecklingsområdet och området för högre utbildning för att få hjälp med bra långsiktiga beslut. Regionen har tyvärr en tradition av att köra”gör det själv” pedagogik där man hellre gör än inhämtar kunskap. Man har även stora problem att förstå vad som är expertkunskaper och var man ska söka efter dessa.. Det hänger säkert ihop med att man även vid inhämtandet föredrar gör det själv som bärande tanke.Jag ser med spänning på Österängens Konsthall som insamlade och kunskapsbärande institution och hoppas verkligen att man får resurser att fortsätta detta viktiga arbete.
Femton stycken personer som har avslutat en högre utbildning eller som fortfarande utbildar sig på olika konsthögskolor i Sverige eller i annat Europeiskt land, har skapat en inventering på konsthallen. Deras gemensamma faktor är att man är uppväxta i Jönköping, eller i en närliggande kommun. Det kan lätt bli märkliga utfall av att man i en grupputställning samlas kring en tanke som är administrativ mer än konstnärlig. Greppet är inte nytt (och det påstår man inte på något sätt), men däremot så är det nytt för Jönköping. Till utställningen har man producerat en 40-sidig utställningskatalog där man har intervjuat alla deltagare om bl.a. deras förhållande till sin hemstad och den första medvetna kontakten med konst och konstutbildning. Analysen som görs i efterhand när man har hamnat i en storstadsregion och ska påbörja en högre utbildning inom konst eller design/konsthantverk är att man uttrycker en förvåning eller ny upplysning om innehåll, form, anledning, presentation osv. När jag läser i katalogen så slås jag av att : det låter ungefär som jag själv tänkte tidigt 90-tal då jag efter en lokal folkhögskola lyckades bli antagen på en målarskola och sedan på Konstfack konst. Det var svårt att inse hur nära man var att fastna i ett defensivt tänkande (som tyvärr fanns på den lokala utbildningen) och helt enkelt tro på det som lärdes ut, både som sin identitet och konstnärligt uttryck. Sedan så måste jag även skriva att alla formuleringar i katalogen inte är negativa till de tidiga kontakterna med konst generellt, eller förberedande konstutbildning. Det förefaller helt naturligt givetvis att det finns ett spektra av olika upplevelser. Helt klart så är dessa studenter/konstnärer positiva produkter av ett mer rörligt och öppet system där man genom beslut för några år sedan skapade en treårigt Bachelorprogram och ett tvåårigt Masterprogram . Jag måste erkänna att jag var motståndare till denna förändring då den var ute på remiss. Jag undervisade då på Kungliga Konsthögskolan och såg fler negativa än positiva förändringar för studenter. Man införde sedan som remissförslaget ett tre-två system där alla studenter var tvungna att söka till masterprogrammet efter godkänd examen på bachelornivå. Jag utbildades i ett system där man antogs och sedan examinerades med en master efter fem år. Nackdelen var att det fungerade knappt att byta konsthögskola nationellt eller internationellt då Sverige var utanför det vedertagna Europeiska utbildningssystemet. Vi var mer provinsiella som en effekt av detta svenska system och vi kunde endast tillfälligt byta konsthögskola någonstans på jordklotet om just den skolan man ville utforska under ett år fanns med på utbyteslistan. Jag ansåg då och anser fortfarande att systemet är för rättsosäkert då man kan vara speciellt utsatt vid en ansökan mellan de olika programmen om man konstnärligt inte fungerar ihop med den lärande institutionen. Det är absolut en extrem situation som mycket sällan uppstår, men då konst inte är en exakt vetenskap så finns det stort tolkningsutrymme som kan missbrukas.
Men de positiva effekterna av detta europeiska system med tre-två är att man kan efter en bachelor söka sig till andra Svenska och Europeiska konsthögskolor för att fortsätta sin utbildning. Man skapar också stora nätverk som genom dessa delningar då studenter byter lärosäte ökar både konstens utveckling och blir ett stort bidrag till ett humanistiskt samhälle. I alla utställda verk kan jag se en tanke om en utveckling av ett samhälle, verken är öppna, lustfyllda och otroligt komplexa. Precis så som jag förväntar mig att samtida verk ska fungera. Det typiska är en hög formkänsla som används till att ge samhället en hint om framtiden, eller helt enkelt beskriva framtiden i nutiden. Det samhällsengagerande i vad jag kallar för allt från performativa skulpturala skeenden med en ickelinjär tanke till arkitektoniska föreställningar om en definierad yta eller upplevelse av en yta gör att jag får absorbera dessa verk under lång tid.
Den postpostmodernistiska tanken är tydlig i alla utställda verk och strömmar av pragmatism och humanism i sina framställningar.
En tydlig funktion i det postpostmodernistiska samhället är att man som individ gärna använder sig av moral, värderingar och ansvar, men på ett nytt tillämpningsområde. Det kan t.ex. vara ekologi eller djurätt eller ett engagemang i att hjälpa människor som befinner sig i ett tillfälligt hjälplöst tillstånd pga. krig eller annan yttre påverkan. När konst är/blir postpostmodernistisk så är det samhällsansvarstagande innehållet ihop med en både estetisk moral och ett estetiskt ansvar grunden i det framtida samhällsbyggandet. Konstens förmåga att vilja och bestämma sin egen form-terminologi där man bygger ett fungerande och individuellt universum är det som gör att man närmar sig betraktaren, avstår från historiska neurotiska föreställningar (av konst) och absorberar makt. Jag kan bara säga att denna grupputställning är det bästa man kan se i regionen och jag har svårt at se någon annan utställning som kan senare under 2017 bli bättre. Möjligen då nästa utställning på Österängens Konsthall.
Jag lyfter på hatten för alla inblandade konstnärer/studenter.
Marcus Appelberg Redaktör utställningskatalog/Curator, Anton Brolin, Carl-Oskar Jonsson, Clara J:son Borg, Hillevi Cecilia Högström, Jesper O.T. Andersson, Joakim Sandkvist, Karl Georg Staffan Björk, Malin Persson, Monica Tormell, Nina Noreskär, Paul-Robin Sjöström, Sebastian Dahlqvist, Stina Malmqvist, Tim Söderström, Tina Hultsborn.
Magnus Wassborg
